Trasig backspegel

Barn vid piazza – Genua

Just barndomen skimrar i sin enkelhet. Det är inte mycket fult som ryms i minnesbanken från den tiden. Man fick vara liten. Ansvaret maximerades till ärlighet i fråga om utförda hyss. Inget ont fick fäste.

Jag ser inga klara händelser i fråga om elakhet eller ondska. Bara lite barnslig osäkerhet. Det ser drömskt och fint ut, det där bekymmersfria livet med enbart fysiska backar man egentligen med lätthet kilade uppför.

En önskan om en livsmiljö utan osäkerhet, utan ångest och ansvar. Är det en längtan tillbaka i tiden eller är det ett vittne om en mans oförmåga att finna sin plats i en snårig tillvaro?

Perspektiv

Dam i Genua
Foto: Jag. Redigering: Anna.

Jag har haft en tung dag utan några glädjeämnen. Det är så det känns. Men så hör människor av sig och delger mig kärlek. Förklaringar som jag inte trodde var möjliga sägs mig. En vän berättar hur bra jag är, hur hon vill vara mer som jag, hur jag många gånger om räddat henne ur tungsinne och mörker. Hon säger saker som man egentligen bara önskar att man säger, men som man aldrig gör.

På kvällen ser jag fotot med den strävsamma damen med sina stora paket och sedan dokumentären Himlen kan vänta och får perspektiv. Det får mig inte att må bättre, men jag förstår fullt ut att mina problem är lättviktiga, ty jag vet att det blåser över på tre dagar.

Men när tankarna är så svarta att till och med stjärnhimlen är gnistrande ljus, då spelar det inte så stor roll vad de bakomliggande faktorerna är. Då mår man inte bra och om lusten att leva inte finns spelar det ingen roll varför viljan är borta.

Men en vän fick mig att fortsätta andas idag och Himlen får definitivt vänta på mig också. Ett bra tag till hoppas jag.

Fuck Jante

Höghöjdsmöte – Barcelona

Har jag någon slags strävan vad gäller arkitektur/stadsmiljö är det att kunna ta såna här bilder på beställning. Avig komposition, mjuka färger (ställvis lätt lätt polariodkänsla), behaglig himmel. För jävla snygg på ett lite irriterande vis.

Live music, tack

Uddevallakassetten 2008

Har inte varit på nån spelning sen U2 i somras och imorgon spelar Thåström i Lisebergshallen och jag står utan biljetter. Att jag ännu inte sett honom live är en av mina stora musikaliska sorger.

Annars önskar jag fler kassetter. Klubbspelningar med okända begåvningar. Rökigt, sorligt, finstämt, buffligt, independent. Som vid spelningen på Mortens Krog då bland andra Chanel Blanch [bilden] och skitduktiga Ida Redig gav oss fina stunder med sina stämmor och gitarrer.

Jag måste bekanta mig mer med Göteborgs musikscen.

Everlong

Rades hamnterminal – Tunis

Ambivalens #2

Amfiteater – Karthago

Ambivalens

Bussväntan – Genua

Silverlight graveyard

Judiska kyrkogården – Warszawa

Jag har fastnat i förra året och resorna jag gjorde. En dag satte jag foten här, på judiska kyrkogården i Warszawa, som egentligen borde benämnas synagogegården? Eller vad kallar judarna sina gravplatser?

Märklig plats. Drunken trees sa Al Gore om träden som på taigan lutar åt alla håll när permafrosten tinar. Ungefär samma här, fast i sten, och man kan undra vad denna vanskötsel kommer sig av. Svaret är enkelt – Det finns inga judar kvar att sköta om de absolut flesta av de ca 200.000 gravarna, inklusive massgravar, då likvidationen av ghettot fyllt de individuella gravarna. Nazisterna, med Hans Frank och Jürgen Stroop i spetsen, var effektiva.

Det är en ryslig plats som jag med tvekan skulle beträda efter mörkrets inbrott.

En fallen Järnridå

Vad är då en inställd torsdag att sura över?

Liberation – 27 I 1945

To the memory of the men, women and children who fell victim to the Nazi genocide. Here lie their ashes. May their souls rest in peace.

Grenar som knäcks

En måndag i januari. Fick besök. Människorna hörde av sig, vill ses. Bli sedda. Jag satte på mig ett leende och gick ut.

Får jag stanna en dag eller två

i din lugna värld?

Vi kunde ha sett varann

Det har varit frost, sa hon och räckte över nycklarna

Vi ses där ute

Jag behövde något annat

Inga tinnar och torn som sjunker ner i ett råkallt dis, inget hår som kastar till i vimlet utanför en affär. Ingen doft av äpplen på torget, ingen börda som pressar ner mig, ingen sorg. Men jag tycker om de brokiga takåsarna trots allt.

Fosfor & brons

Om det är frustrerande satan när man slår av en sträng, så är det dubbelt nice när de sex nya är på plats. Ljudet, så alldeles klingande rent och man känner sig plötsligt flera steg vassare. Tänk om man kunde få uppleva samma sak med rösten när den skär sig?

Tänk ändå. Ett liv, ett bankande hjärta, en hel värld. Allt ryms i den där rundade kroppen och visst är det ett förbannat vackert instrument?

Januaristad

Mitt rum låg en trappa upp mot skogen..

Utan råttor vid fötterna

Det är två och ett halvt år sedan jag praktiserade som uteliggare en kväll på Stureplan. Jag vill minnas att jag gjorde det för att ge en man sällskap och värme en stund och för att om möjligt vara en nagel i det Stureplanska cirkusögat.

Jag lyckades med det ena, men inte det andra.

Ingen tog notis när jag ensam satt vid mannens skylt då han förrättade behov. Vad som istället hände var att jag just den korta stunden då mannen var borta kände en fruktansvärd utanförskap jag aldrig varit i närheten av innan. Det var en verklighet jag aldrig varit i närheten av på riktigt tidigare.

Det var förvånande men nyttigt. Samtidigt frustrerades jag av den totala ignorans jag som uteliggare visades den stund jag satt där. Det var som om jag var osynlig och det som inte syns det finns ju inte heller.

Därför känns det bra när massmedia faktiskt gör saker för att synliggöra de osynliga hål i vårt sociala skyddsnät som så uppenbart existerar. Sällan står det att finna ett starkare Moment 22 än det som drabbar dem som en gång hamnat på gatan.

Se Aftonbladets ljudbildspel där de hemlösa själva berättar här.

Igår kväll när jag släkte lampan huttrade jag till en aning. Den stränga kylan utanför gjorde att bergvärmen fick svårt att reglera temperaturen och jag tyckte det var lite kyligt under täcket. Sen blev det snart varmt och jag sov utan uppehåll i nio timmar. Utan råttor vid mina fötter.

Gott nytt år – 2010

Jag har ett bra år bakom mig och om jag skulle sammanfatta det så görs det med två ord: Nya intryck. Jag har sett platser jag bara kunde drömma om och jag har sett såna jag inte visste fanns. Jag har mött människor som lämnat outplånliga spår i mig och det har givit mig perspektiv jag aldrig kunnat få i tv-soffan eller bläddrandes i en bok.

Året avslutades med en fin jul och nyårsaftonen 2009 går till historien som en av de bättre. Vi, jag och Hon den där, kikade på GP´s fyrverkeri [apsvårt att fota i kylan, ja], fixade middag och lirade yatzy. Sen stod vi på Götaplatsen vid tolvslaget och jag fick en minikänsla av Times Square inom mig [Seven Elevens varma choklad rekommenderas när termometern närmar sig tvåsiffrigt negativa grader] när det dundrade och small överallt, samtidigt som ett gäng vackra såna där små Kom Loy steg mot himlen. Det var bra.

Jag går in i 2010 lite bättre, lite rikare och när jag klev av tåget ikväll hade det fallit ännu mer snö och jag verkar bo i en saga.

För en levande vargstam

Här sitter vi, långt upp i det kalla trygga Norden, hundratals mil från de afrikanska savannerna och de indiska djunglerna – fördömande ansvarslösa regeringar som inte gör tillräckligt stora kraftansträngningar för att förhindra utrotning av tigrar, noshörningar och krokodiler.

Vi gör det samtidigt som vår egen regering påbjuder jakt, med start på lördag 2:e januari, av vårt eget stora och av inavel starkt hotade rovdjur. Jag tycker den dubbelmoralen är föraktfull och oacceptabel.

Tycker man vargjakt är okej har man förbrukat sin rätt att protestera mot vårdslös naturvård i fjärran länder. Tycker man inte det är okej kan man göra något åt det här, i det lilla.